Sorgen

När jag börjar skriva detta så är klockan en minut över tio på förmiddagen, onsdagen den 31 juli 2019. För ungefär en halvtimme gick min mormor bort och jag fick dödsbeskedet på telefon ca tio minuter efter att mamma ringde första gången för att säga att det nu var nära.
Olustkänslan är som en dimma i rummet, det känns som jag har lämnat min kropp. Jag har antagligen redan gått genom de flesta faserna på väldigt kort tid så nu är kroppen avdomnad men hjärtat gör ont. Det gör ont utav helvete. Ilskan flammar till och kommer tillbaka. Varför just hon? Varför skulle hon bli så sjuk? Hon som kämpade så tappert. Det är så jävla orättvist. Ilskan var den mest påtagliga känslan som kom strax efter att jag fick veta. Jag skrek ett och gjorde ett gurglande djuriskt ylande som jag aldrig hört mig själv göra någonsin, slog i kuddar, råkade slå mig själv på benet. Sa varför, varför varför? Det var så väntat, det fanns ingen annan utväg men ändå hopp. Hoppet är ju det som sägs lämna en sist. Jag och Jonathan skojade igår om vilken luring mormor var, ena stunden hade hon legat ner, orkeslös och med knappt hörbar viskande stämma för att sedan piggt ligga och titta på en utan att säga så mycket, bara det där leendet. Det leendet som jag alltid vill minnas henne med. Hon kunde le, den där mormorn. Fanns det något Mormor inte ville så var det att vi skulle se hur dålig hon var. Under senare år hade hon haft två tama undulater. Undulater är likadana. De visar inget tecken på sjukdom och det gjorde inte Mormor när hon först blev sjuk för några år sedan. Hon hade haft infektioner och vi visste inte det då men hon hade fått cancer. Cancern besegrade hon sedan men behandlingarna tog henne hårt. Vilken kämpe Mormor var. Den starkaste människa jag känner. ♡

Jag behövde skriva av mig här, få saker ur systemet för hela tiden kommer det nya känslor och trycker på. Detta är den största sorg jag någonsin haft. Jag vet inte ens hur man hanterar sorg för jag har aldrig upplevt sorg i vuxen ålder. Något husdjur har gått bort under åren men den här sorgen den är tyngre, mer kvävande.

Just nu om jag ska se något ljust så gläds jag över att det är över för Mormor, att hon fick somna in till slut, utan smärta och med sin dotter (mamma).
Vila i frid älskade älskade Niima.