Det viktigaste i livet

Snart tolv timmar tills vi sitter i kapellet med kistan framför oss. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vill ha tillbaka Mormor, önskar att det var som förut innan hon blev sjuk, innan alla dessa sjukhusturer fram och tillbaka. Jag var inte redo, jag har nog aldrig varit det. För vem kan någonsin förbereda sig på sorg? Jag kunde aldrig någonsin tänka mig att hon bara skulle försvinna. För två månader hade hon 76 årskalas och ämnet döden kom upp till kaffet. De flesta skulle nog höja på ögonbrynen några decimeter åt att man på ett kalas diskuterar kremering osv, men för min familj har det alltid varit naturligt att prata om det, förutom för mig som knappt vågar googla cancer för då har jag redan ena foten i graven och jag är fullständigt livrädd för döden ska ni veta. Jag avundas de som kan prata om det svåra ämnet som förr eller senare drabbar oss själva. Men inte då anade jag att det var så nära för Mormor. Två månader, så var hon borta och hjärtat orkade inte mer. Det får mig att vilja ta vara på livet lite mer än jag tidigare gjort.  För sen kan det vara försent. 

Så hörni, dansa mycket, krama era närmsta och njut av alla stunder. 

✨♡✨