Omformulerar livet

Det här med att acceptera något som man inte vill acceptera är lättare sagt än gjort. Det är snudd på omöjligt att acceptera att Mormor inte finns längre. Min biologiska familj var liten innan men nu känns den minimal och ett tomrum gapar, en viktig bit saknas. Jag sväljer tårarna när jag går förbi sjukhuset där hon låg den sista tiden och sedan ställer mig vid busshållplatsen där man kan ana bårhuset där hon ligger nu. Iskall och skrämmande. Inte alls mormor. Bara ett tomt skal.

Min Mormor hade en gång en tam undulat som hette Oscar och som hade en fantastiskt vacker blå färg på bröstet. Min syrra hade höst förra veckan att nån på Facebook hade hittat en liknande fågel i samma område där Mormor bor. Det känns lite som ett tecken...som om hon nu är en fågel. Fri och lycklig. Jag hoppas det är så. Jag hoppas hon har det bra.

Denna vecka har jag hunnit jobba fyra dagar och det känns för jag är galet trött på kvällarna, men att komma tillbaka till rutinerna är viktigt. Jag älskar också höstterminen för det känns som en nystart. Denna vecka har jag återaktiverat mitt medlemskap på gymmet och varit där en gång, genomlidit träningsvärk i magmusklerna i två dagar nu och även kommit en bit med läsandet. Ser så fram emot att mellan jobbvarven läsa böcker och träna för en friskare och starkare kropp. Jag ska fokusera på alt fint i livet. ♡